Jaha, då har det gått ett halvår sen sist jag skrev!! Ber så hemskt mycket om ursäkt men det har varit sjukt mycket den senaste tiden. Att jobba heltid och vara sambo samt mamma är helt underbart men det har också sina upp och nedgångar, särskilt när man som jag har gått och haft jätteont i mitt ben.
Det började ju för exakt ett år sen när det small till i mitt vänstra ben och jag upptäckte värsta åderbråcket på baksidan av mitt lår. Visst, det var inte så snyggt men sånt bryr inte jag mig om, det som var jobbigt var smärtan. Jag fick till slut en tid till VC där doktorn rekommenderade en stödstrumpa (en sån sexig som går hela vägen upp till låret) och högläge. Fine, det kan jag väl leva med ett tag tänkte jag. Och visst, det funkade, till och med utan stödstrumpa ibland, men så för cirka 6-9 månader sen började jag få ont i vaden också och då menar jag jätte ont.
Bokade ytterliggare en tid till VC (privat) och fick träffa en annan läkare där som tryckte på mitt ben och konstaterade att jag hade åderbråck (no shit Sherlock) och skickade hem mig med Hirudoid salva och ännu mer högläge. Jag frågade henne dock vad jag skulle göra om smärtan inte försvann och då skrattade hon hjärtligt och sa "att Landstinget minsann inte gjorde nåt åt åderbråck idag" och "att du får väl acceptera att du är som en annan gammal kärring och ha på dig din stödstrumpa och smörja in dig varje dag". Hon var ändå så pass snäll och tog ett stick i fingret på mig för att utesluta propp i lungorna då jag var lite trångandad också, men det visade inget såklart.
Smått förnärmad gick jag där ifrån och tänkte att jag får väl leva med smärtan då. Men för 3 månader sen började jag få riktiga problem med benet och baksidan av knäet och fick till och med sjukskriva mig en omgång. Jag ringde VC igen som sa att det inte finns mycket att göra. För ungefär 2 månader sen ringde jag igen och ville ha en tid till min läkare som visst hade slutat, så nu hade jag tydligen ingen att gå till. Jag sa att jag kan ta vem som helst, men då sa den trevliga sköterskan att jag minsann kunde vänta tills den nya doktorn började (i mitten på april).
Veckan efter ringde jag igen och fick då en till till den 11 April (jag ringde i mars). När det var 1 vecka kvar till den bokade tiden hade jag så ont så jag ringde och ville ha en akuttid till en läkare. Jag försökte förklara att jag hade så ont att jag snart behövde sjukskriva mig igen, då svarade hon tillbaka och sa. "Jo men gör det, sjukskriv dig en vecka, ta på dig stödstrumpan och ha benet i högläge så kan du komma hit om en vecka". Jag blev så arg att jag la på luren i örat på henne!
Torsdagen den 3 April hade jag så ont att jag tog med mig min dotter och gav mig iväg till en annan vårdcentral på drop in tid. Jag fick träffa en läkare, som för övrigt också sa att det inte var nåt, men han skickade mig i alla fall vidare till akuten så att de fick avgöra om de skulle utesluta nåt allvarligt. 13.30 var jag på akuten, 17.30 fick jag komma på ett ultraljud av benet. Röntgenläkaren såg ganska snabbt att det var en blodpropp, ja till och med jag såg det. Akutläkaren undrade varför ingen läkare hade skickat remiss till ultraljud innan och den frågan har jag ställt mig ofta.
Klockan 21.30 hade jag då fått veta att jag hade en stor blodpropp som sträckte sig från under knäet och en bit upp på låret. Att jag skulle äta Waran (blodförtunnande tabletter) i minst ett halvår och ta Fragmin sprutor i magen varje kväll till mitt PK (blodprov) var bra. Doktorn sa en massa saker till mig som jag hade glömt dagen efter igen men jag hade i alla fall fått veta varför jag hade haft ont i mitt ben så länge.
Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska anmäla vårdcentralen som struntade i mig eller hur jag ska göra. De ska i alla fall få en avvikelse så detta inte händer igen. Vem vet hur detta hade kunnat sluta. Propp i lungan, hjärtat eller kanske en stroke. Tur man slapp få veta..
