Brustet hjärta...

Vad gör du när den du älskar mest inte längre vill leva med dig och det är ditt eget fel. När ångesten kryper fram på natten och du inte kan sova för att tankarna bara snurrar i huvudet. 
Vad gör du när du ser honom prata med en annan tjej på krogen, byter nummer och flörtar mitt framför ögonen på dig. 
Vad gör du när tårarna plötsligt kommer ute på stan eller på bussen, när du inte kan kontrollera dina känslor. Vad gör du när du tänker tillbaka på allt roligt ni har gjort med barnen och själva på somrarna, på saker ni skulle gjort denna sommaren. 
Vad gör du när din dotter varje dag frågar när ni ska flytta ihop igen, när hon och hans son får leka igen när hon säger att hon saknar dem. 
Vad gör du när du är så dum att du följer med honom hem från krogen och vet att du dagen efter kommer att ha ännu mer ångest. 
Vad gör du när du bara vill hålla om honom, säga att du älskar honom, aldrig mera släppa honom. 
Vad gör du när du inser att det aldrig mer kommer att bli ni igen, att ni aldrig mer ska vara en familj. 
Vad gör du när du vet att han kommer att träffa någon annan att älska, kanske inte idag men nån gång. 

Vad gör du???

Jo, du dör lite inombords varje dag, ditt hjärta värker och din puls går på högvarv.
Du gråter, skriker och förbannar dig själv för att du har varit en sån jävla idiot och mist det bästa som någonsin hänt dig. 
Du inser att du aldrig mer kommer att älska någon som du älskar honom. För det gör du, du älskar honom fortfarande så mycket att hjärtat brister mer och mer för varje dag som går. 
De säger att tiden läker alla sår och att allt blir bättre, men för dig fungerar det inte så, för dig blir det jobbigare och jobbigare. 

Du kommer aldrig att kunna släppa honom, glömma honom eller sluta älska honom.

Du kommer sitta där med ditt brustna hjärta tills det inte längre orkar slå.

Du kommer att hata dig själv resten av livet.

Du kommer att dö lite inombords varje dag.

Vad gör du???

Grrrr. JÄVLA SKITÅNGEST

Nervös

Mitt lilla hjärta ska opereras imorgon och det är första gången hon ska sövas.  Jag har varit lugn fram tills idag men nu e magen i uppror och tankar far och flyger.  Får se hur många timmars sömn det blir inatt. Som tur är känner jag mig trygg med kirurgen som ska utföra operationen, han ska vara en av de bästa :) Dessutom gillar han musik och brukar lyssna på Spotify när han opererar.  Det gillade mitt ♥ att höra eftersom hon är den mest musikälskande unge som finns.  Så jag ska försöka lugna mig och förlita mig på experterna istället.  Nu ska jag däremot titta färdigt på filmen innan sängen kallar.  Gonatt

Trött

Värmen tar livet av mig rent kroppsligt.  Jag är trött i varenda del av kroppen och mitt huvud orkar inte med allt.  Inte ens min dotter orkar med det.  "Jag tycker inte om solen" säger hon.  Och jag håller med. Det är visserligen inte solen det är fel på det är det att det aldrig kan vara lagom.  Vi sitter hellre inne i vår lägenhet där det är svalt och skönt. Och trängas på stranden vill man ju inte. Nej!  Ge mig en skön vår eller höst dag istället.  ★★★

En jävla PROPP

Jaha, då har det gått ett halvår sen sist jag skrev!! Ber så hemskt mycket om ursäkt men det har varit sjukt mycket den senaste tiden. Att jobba heltid och vara sambo samt mamma är helt underbart men det har också sina upp och nedgångar, särskilt när man som jag har gått och haft jätteont i mitt ben.

Det började ju för exakt ett år sen när det small till i mitt vänstra ben och jag upptäckte värsta åderbråcket på baksidan av mitt lår. Visst, det var inte så snyggt men sånt bryr inte jag mig om, det som var jobbigt var smärtan. Jag fick till slut en tid till VC där doktorn rekommenderade en stödstrumpa (en sån sexig som går hela vägen upp till låret) och högläge. Fine, det kan jag väl leva med ett tag tänkte jag. Och visst, det funkade, till och med utan stödstrumpa ibland, men så för cirka 6-9 månader sen började jag få ont i vaden också och då menar jag jätte ont.

Bokade ytterliggare en tid till VC (privat) och fick träffa en annan läkare där som tryckte på mitt ben och konstaterade att jag hade åderbråck (no shit Sherlock) och skickade hem mig med Hirudoid salva och ännu mer högläge. Jag frågade henne dock vad jag skulle göra om smärtan inte försvann och då skrattade hon hjärtligt och sa "att Landstinget minsann inte gjorde nåt åt åderbråck idag" och "att du får väl acceptera att du är som en annan gammal kärring och ha på dig din stödstrumpa och smörja in dig varje dag". Hon var ändå så pass snäll och tog ett stick i fingret på mig för att utesluta propp i lungorna då jag var lite trångandad också, men det visade inget såklart.

Smått förnärmad gick jag där ifrån och tänkte att jag får väl leva med smärtan då. Men för 3 månader sen började jag få riktiga problem med benet och baksidan av knäet och fick till och med sjukskriva mig en omgång. Jag ringde VC igen som sa att det inte finns mycket att göra. För ungefär 2 månader sen ringde jag igen och ville ha en tid till min läkare som visst hade slutat, så nu hade jag tydligen ingen att gå till. Jag sa att jag kan ta vem som helst, men då sa den trevliga sköterskan att jag minsann kunde vänta tills den nya doktorn började (i mitten på april).

Veckan efter ringde jag igen och fick då en till till den 11 April (jag ringde i mars). När det var 1 vecka kvar till den bokade tiden hade jag så ont så jag ringde och ville ha en akuttid till en läkare. Jag försökte förklara att jag hade så ont att jag snart behövde sjukskriva mig igen, då svarade hon tillbaka och sa. "Jo men gör det, sjukskriv dig en vecka, ta på dig stödstrumpan och ha benet i högläge så kan du komma hit om en vecka". Jag blev så arg att jag la på luren i örat på henne!

Torsdagen den 3 April hade jag så ont att jag tog med mig min dotter och gav mig iväg till en annan vårdcentral på drop in tid. Jag fick träffa en läkare, som för övrigt också sa att det inte var nåt, men han skickade mig i alla fall vidare till akuten så att de fick avgöra om de skulle utesluta  nåt allvarligt. 13.30 var jag på akuten, 17.30 fick jag komma på ett ultraljud av benet. Röntgenläkaren såg ganska snabbt att det var en blodpropp, ja till och med jag såg det. Akutläkaren undrade varför ingen läkare hade skickat remiss till ultraljud innan och den frågan har jag ställt mig ofta. 

Klockan 21.30 hade jag då fått veta att jag hade en stor blodpropp som sträckte sig från under knäet och en bit upp på låret. Att jag skulle äta Waran (blodförtunnande tabletter) i minst ett halvår och ta Fragmin sprutor i magen varje kväll till mitt PK (blodprov) var bra. Doktorn sa en massa saker till mig som jag hade glömt dagen efter igen men jag hade i alla fall fått veta varför jag hade haft ont i mitt ben så länge. 

Nu sitter jag i  valet och kvalet om jag ska anmäla vårdcentralen som struntade i mig eller hur jag ska göra. De ska i alla fall få en avvikelse så detta inte händer igen. Vem vet hur detta hade kunnat sluta. Propp i lungan, hjärtat eller kanske en stroke. Tur man slapp få veta..